Marinhistorisk utflykt till Mariefred

Tre polska u-båtar internerade i Mariefred 1939-45

Tjugo medlemmar med anhöriga hade hörsammat inbjudan till en marinhistorisk utflykt till Mariefred i maj 2006. Hur kan man tro att pietetsfulla lilla Mariefred inne i Mälaren kunde komma in i vår militära historia åren 1939-1945? Men det finns ting att berätta.

Historien börjar redan när 2:a världskriget bröt ut. Hela Polens u-båtseskader gick till sjöss för att i sina bevakningsområden bekämpa tyska örlogsfartyg. Tyskt flyg och marina enheter lokaliserade flera av dem och en av u-båtarna skadades svårt. Man sökte nödhamn på Östersjöns östra sida men blev kvarhållen och fråntagen sjökorten. Trots bevakning lyckades man en natt kapa förtöjningarna och utan sjökort söka sig mot Öresund där man helt frankt gick upp i övervattensläge och la sig i kön på en konvoj och slank igenom – trots att man mötte tyska fartyg! Vilken fräckhet, men det är sådant som i vissa lägen kan lyckas. Totalt lyckades två u-båtar slinka igenom på väg mot England, en av dem blev senare sänkt i närheten av Norge.

Sedan slutet av 1930-talet hade i Stockholms ytterskärgård byggts kustartilleribefästningar, kallad Havsbandslinjen. Det var svårt, det kostade mycket pengar och det gick därför sakta. NO om Landsort öppnar sig en stor fjärd som heter Mysingen och i dess södra ände, mitt i gapet, ligger ön Mellsten (av Sjöfartsverket idag förvrängt till Mällsten. På 1600-talet hette ön Methelsten, d.v.s den mellersta stenen). På denna ö fanns vid krigets utbrott ett kustartilleribatteri med flera pjäsplatser med varierande kaliber på pjäserna. Anläggningen var inte färdigbyggd när man 15 september gjorde första inskjutningen med den stora pjäsen på batteriplats M1.

Tidigt på morgonen kl. 0500 den 17 september 1939 rapporterar utkiken på Landsort en u-båt i övervattensläge på väg in mot Mysingen. Alarmrapport gick till befälhavande amiralen, kommendanten i Vaxholm, sektionschefen i Nynäshamn och till spärren Mellsten. Tjänsteförrättande spärrchefen på Mellsten, den nyutnämnde fänriken Eric Jarneberg, fick ett brådstörtat uppvaknande och fick snabbt på sig uniformen utanpå pyjamasen. 0520 upptäckte man u-båten från Mellsten och att den förde polsk flagg! Rapport sändes och batteri M1 fick högsta eldberedskap för att skjuta prejskott. Flaggsignaler hissades på signalstationens mast enligt internationella signalboken: ”STOPPA, ANKRA, VÅRA KANONER ÄRO RIKTADE PÅ ER”. U-båten drejade bi och ankrade. U-båten låg nu 1½ distansminut (3000 m) S fyren Måsknuv och vedettbåten 74 gick ut med beväpnad patrull ombord samt Jarneberg som chef för att ta reda på vad u-båten ville. Fartygschefen på u-båten Sep anmälde att u-båten vad skadad och önskade komma i svensk hamn för reparation. Kl 0620 fick Jarneberg order: ”Inför polska u-båten till Nynäshamn. Bevaka densamma. Besättningen får ej komma i kontakt med land. Avvakta vidare order”. Fänrik Jarneberg var denna söndagsmorgon ende aktiva officer i tjänst inom spärren och det föll på hans lott att föra in båten till Nynäshamn. I ett rep halades han ombord på Sep. Uppe i tornet var alla officerarna samlade. Det var språkförbistring. De ville prata franska, vilket Jarneberg inte behärskade. Tyska vägrade polackerna att tala och engelska kunde de inte. Det blev engelska, gester och emellanåt någon svensk svordom. Torpedtuberna plomberades provisoriskt och vedettbåten visade vägen in till Nynäshamn Efter förplägnad ombord på Sep gick fänrik Jarneberg glad och nöjd iland i Nynäshamn – fortfarande med pyjamasen under uniformen.

Dagen efter kom ytterligare en u-båt, men denna gång in mot Sandhamn och en vecka därefter ytterligare en för att interneras. U-båtarna Sep, Rys och Zbik fördes in till Vaxholm, senare till Beckholmen i Stockholm – men där kunde de ju utgöra ett attraktivt bombmål, varför de bogserades in till Mariefred i Mälaren. Besättningarna var första tiden internerade i en kasern på Rindö, senare boende i bostadspråmar och slutligen i baracker inom ett taggtrådsförsett område. Så småningom fick de röra sig fritt i Mariefred, man blev ofta inbjuden på kaffe hos Mariefredsborna och man hittade flickor på dansbanan. Flera svensk-polska äktenskap ingicks, man skaffade sig arbete och många rotade sig i Sverige.

Dock, när kriget var slut återvände u-båtarna med reducerade besättningar till Polen och en 8-årig grabb stod och vinkade av dem. Grabben, det var jag. Om detta berättade undertecknad samt ”flickan i bokhandeln”, mariefredsflickan Marianne, som gifte sig med en av u-båtsmännen och nu heter Pieniowski. Marianne Pieniowski svarade sedan för en välsmakande lunch i församlingshemmet dit en underofficer på Zbik med tjänstegraden bosman inbjudits nämligen Czeslaw Marcinkowski. Därefter visade filmfotografen Johan Pieniowski, barnbarn till Marianne Pieniowski, en mycket känslosam film om u-båtsmännens tid i Mariefred, en film som fick varma applåder. Vi besökte också Mariefreds vackra kyrkogård, där den historiskt kunnige vaktmästaren Bengt Rundgren guidade oss bland pampiga och välskötta polska gravar.

Sedan återstod bara en programpunkt före hemfärden till Stockholm och det var att åka ångdrivet tåg från Mariefred till Läggesta Nedre i III:e-klassvagnar med träbänkar. På denna korta men charmiga åktur gjordes en anhalt vid Marielund, där u-båtarna ankrats upp och interneringslägret en gång legat. Nöjda efter en trivsam och ovanligt intressant dag återvände vi så med egen buss till Stockholm.

Jan Henrik Bergqvist

Nyligen utkom boken ”Wadek Sloma, en polsk ubåtsman i Mariefred” som behandlar just detta drama. Den är utgiven av Sörmlands museums förlag och kostar c:a 195:- (ISBN 91 8779 444 6).

Till sidans topp

Admin | webbproduktion av webify