Ånnresan

Denna traditionella samling av fältjägare i förskingringen lär ha arrangerats fyra gånger. För mig var det andra gången jag deltog, även denna gång lockad av ett frestande program men också minnet av den trivsamma samvaron.

Ditresan med sovvagn tedde sig lite osäker med tanke på den raserade järnvägsbanken till dess jag fick klart för mig att raset inträffat strax bortom Ånn. Väl framme blev tågresenärerna hämtade av ordföranden i Fältjägarföreningen Åke Hjelm, som på ett förtjänstfullt sätt arrangerat årets upplaga. Vi bekantade oss med de övriga deltagarna, vilket var snabbt gjort eftersom vi kände de flesta från tidigare och skaran anmälda deltagare glesnat allteftersom resan närmade sig. Vi var tio inklusive Åke Hjelm.

Första dagens program bestod av en tur till Åre by där vi under sakkunnig ledning storögt kunde beskåda omvälvningarna inför vinter VM nästa år. Det tycktes overkligt med lyftkranar och byggen som just påbörjats. På hotell Grand kunde jag bakom en söndrig eternitplatta känna igen den röda färg på byggnaden som jag mindes den från VM 1954 då jag under rekryttjänstgöringen hade en kommendering som tolk där.

På eftermiddagen besökte vi Njarka sameby, som naturligtvis har en turistisk prägel. Detta intryck glömde man bort när den lilla samekvinnan som tog emot oss mycket sakkunnigt och med stor inlevelse lotsade oss in i samevärlden och de kontroverser som uppstår inte minst genom rennäringens behov av utrymme.

Dag två inleddes med ett besök i den lilla stugby som I 5s officerskassa förvärvat av Graninge kraftbolag. En mycket fin liten samling välutrustade hus som kan få hyras även av de föreningsmedlemmar som inte tillhör officerskassan. På vägen dit passerade vi stället där vägbank och järnvägsbank helt enkelt sköljts bort. Det var en mycket säregen upplevelse att från botten av ravinen där den provisoriska vägsträckningen dragits se upp mot stambanans järnvägsräls som obruten svävade mellan ravinens kanter. Efter hand passerade vi stället flera gånger och kunde med intresse följa återuppbyggnaden.

Nästa besök gällde Ånnsjöns fågelstation. Vi togs emot av en ung tysk flicka som ledsagade oss till en ringmärkningshydda vid Handölans strand. Där satt ett holländskt par och ringmärkte de fåglar som lämnades in. Detta sköttes av en senig liten engelsk gentleman i 80-årsåldern som flitig kilade fram och åter mellan de fångstnät som var uppspända runt om i terrängen och i tygpåsar bar de upphämtade fåglarna till ringmärkarna. Vi förevisades några av de fångade fåglarna och det som mest väckte min stora glädje var en gök, en ung gök som i det fasta greppet av ringmärkaren visade sin oro och sin glupande aptit genom att spärra upp sitt orangefärgade gap. Det var magnifikt. Vi lämnade ringmärkarna åt sitt ideella, förmodligen helt obetalda arbete för att äta lunch på Enaforsholm.

Enaforsholm är Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens egendom som bland annat tjänar som kursgård. Det är en ytterst välskött egendom som i mån av plats också medger för utomstående som exempelvis gamla fältjägare att hyra in sig på helpension för en ytterst överkomlig penning.

Det gavs också tillfälle att besöka Handöls kapell, denna minnesrika plats, för en stunds begrundan av vad som varit och dessa händelsers betydelse för vårt liv idag.

Sista dagen fortsatte med detta excellenta sommarväder, vilket gjorde att den planerade promenaden från Storulvåsstugan blev extra behaglig. Bastun före middagen förhöjde temperaturen ytterligare.

Och denna trivsamma kvällssamvaro. Inryckare, mellanryckare och utryckare. I detta lättsinniga sammanhang lyckades Fältjägargruppens chef Sven Mattsson foga in en givande överblick över försvarets nuvarande kraftsamling i regionen. Som ensam tågresenär på lördagen hade jag förmiddagen till mitt förfogande. Med stövlarna på fick jag ihop två liter hjortron på myrarna i närheten. Detta var för mig en lyckad slutkläm på en mycket välarrangerad och trivsam nostalgitripp.

Ingvar Gunnarson

Till sidans topp

Admin | webbproduktion av webify